Får man veta då man dör?

Får man veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?
Det finns många olika tro om vad som händer då vi dör. De flesta har en grund i någon av de stora religionerna.
Många av dessa tro, anspelar att vi på ett eller annat sätt får frid. En del att vi hamnar i någon form av efterliv, andra att vi födds om. Många tro menar att vi får uppleva konsekvenserna av våra handlingar, drabbas av rättvisa. Och många tro att vi får veta allt. Att vi t.ex. i en bok kan läsa om allt som hänt oss. Vad jag undrar. Är en enkel undran.
Får vi veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?
Var dom, de där vännerna de sa? eller tvärtom, fanns det de vi inte trodde att de tyckte om oss som egentligen tyckte om oss? Ja kanske var det till och med någon som låtsades att vara kära i oss som egentligen inte var det, eller kanske fanns det någon som var hemligt förälskad i oss.
Får vi veta de egentliga orsakerna till varför de som svek oss svek oss. Eller varför någon verkade sur på oss en speciell dag, fast det egentligen fanns en helt annan orsak, som inte hade med oss att göra. Får vi reda på det?
På många sätt kanske det är just att få reda på det som skapar frid. Eller?
Ja det ingår ju då naturligtvis i köpet att alla andra skall få reda på vad du egentligen tänkte, hade för motivationer, och kände. Skrämmer det dig, att alla får veta vad lilla du egentligen känner? Det borde det inte göra. Det du känner är bra. Det är de du känner som du inte visar som… Ja vad jag nu skall säga, för det är fel att säga att det är fel också. För det finns väl något annat som du känner som ligger bakom att du inte sa vad du kände vid det tillfället. Till exempel att du inte vill såra, och det är väl en fin anledning. Men frågan kvarstår, oavsett konsekvenserna.
Får vi veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?
Frågan är också hur vi är funtade efter vi är döda, där vi då är, om något är. Kommer vi att bry oss om sådant som var viktigt då vi levde? Är vi alltid lyckliga, har frid, oavsett vad vi får reda på, har vi känslor överhuvudtaget.
Men är det överhuvudtaget någon mening med den himmelska friden om det inte är de känslor av oro, längtan eller vilka känslor som nu plågar oss nu under vårat liv, som vi får en förklaring till.
Är paradiset att inte ha känslor? Att bara uppleva lycklig? Att få vara med våra nära och kära? Det sista är en paradox, det finns ju många som är kär i någon som inte är kär tillbaka. Vem får var med vem i sådana fall?
Eller är paradiset bara att få veta, få veta sådant som både gör en glad och ledsen, och bli det. Att andra får veta saker om dig, som både gör dem glada och ledsna. Även om känslor är de som plågar oss mest i våra liv, är det verkligen att inte ha dem längre som är paradiset?
Men frågan kvarstår en då.
Får vi veta vad andra egentligen tyckte om oss då vi dör?