Jag är den bortgömda norrlänningen

...

Om jag skulle läsa dessa rader inför en publik
i en stor röd sal, med fönster på båda sidorna.
Då skulle de bara höra hesa viskningar fast jag
skriker så högt att jag nästan tror på mina ord.

...

Jag saknar med svarta sorgkanter, längtar för att jag har drömmar om hopp.
Andas som om att jag inte drunknat, letar visdom som bevisar att jag har fel.
Hjälper andra som om jag klarat mig, ler och försöker tända deras väglyktor.


Jag flyter ovanpå ett hamburgerbröd
med bortskrapad tyck int om mig sås.

Jag är den bortgömda norrlänningen
fanns ingen, där jag skulle leta vidare