I det stora ljusets klara låga

I det stora ljusets klara låga

finns det små, små strimmor av hopp.

Likt fläckar på solens yta

finns de där
utan att vi ser dem

i alla ljus

som brinner

denna stjärnklara decembernatt.

Och i lågans nervösa fladdrande

flyger gnistorna mot skyn

för att bilda

små bokstäver

skapa ord

till en saga

om oss

som vi skrivit tillsammans.

I den varma krubban

ligger julklappen

som alla längtar efter.

Och gamla tårar

sugs av halmkudden upp,

oemotståndligt,

likt barnets första skratt.

Stearin rinner dock nerför ljusstaken
som tårar

efter en rödmjuk kind,
och stelnar sakta,

likt utsträckta fingrar
som inte når den efterläntade handen.

Men i det stora ljusets klara låga

har det skrivits på otaliga blad,

många blad

om ljus.

Är arken tillräckligt slitstarka

kanske lovsångerna

någon gång
får handen att sträcka sig

emot fingrarna
och att de tillsammans
får beundra
Jesusbarnets stjärna.

Men i de falska lyktornas rykte

svävar gnistorna bort,

för när det stampas fördomsfullt

kan änglarnas hjärtslag inte höras,
vågar ljuset inte skrika.

Jag har dock alltid vetat

att vi trivs bättre i adventsstjärnans ljus.

För när lyckans evangelium viks ihop

bär dess titel ändå alltid ditt namn.

I det stora ljusets klara låga

är bilden av oss evigt levande

i den torkade stearinsjöns spegelbild.