Jag arbetar förnärvarande med att förbättre en av de dikter jag själv tycker best om, "I det stora ljustes klara låga". Kanske kommer jag att presentera den här som en liten juldikt. Den är dock vemodigt vacker, inte riktigt så där julhurtig.
Det är ganska roligt att skriva dikter om känslor. Och då man lyckas föreställa sig känslorna som passar in i det där fyndiga ordförvrägningen man kommit på, då blir det ofta bättre. Det är naturligtvis jobbigt att gå in i känslor som gör ont. Ibland använder jag mig av känslor jag verkligen haft, har. Och känslor jag varit rädd för att måsta ha. T.ex. så har ju min dotter varit nära och dö flera gånger, senast för ett år sedan.
Men många gånger så lyckas jag också sätta mig in i känlor som jag inte haft. Då faller det väl sig naturligt att de dikterna blir sämre. Men faktum är att jag ibland fått minst lika bra kritik för de, åtminstone på poeter.se eller då jag läst inför publik. Nu är det väl naturligtvis så att min scenförmåga påverkar hur dikterna uppfattas då. En av de bästa diktarna jag har läst, är så tråkig på scen så att han förstör sina egna dikter. Å andra sidan så hörde jag på en fransk poet i våras, jag förstod inte ett skvatt, men endå så rann tårarna ner för kinden.
Tårar är salt i sår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar