- Sov gott gubben!
Jag tar tag i täckets övre kant med mina fingrar och drar det lite högre upp, halvägs över munnen.
- Mamma varför är det fel att vara som jag?
Pappa som just vänt sig om för att gå ut ur rummet vänder sig om emot mig igen. Mamma sätter sig ner på min säng.
- Men vännen, det är inget fel på dig.
- Jo, du sa ju åt mig att jag inte ska bry mig då de retar mig. O du pappa att jag skulle ge tillbaka med samma mynt, och det är jag för svag för att göra.
Mammas ögon slaknar, hon lägger huvudet på sneden och ser på mig.
- Men…
Jag höjer rösten.
- Jag kan inte låta bli att ta åt mig. Jag försöker och försöker, men det går inte. Så det måste vara något fel på mig.
Pappas knyter näven.
- Jag ska sätta upp en boxboll i källaren så att du får lära dig att slåss.
Skakar på skallen.
- Men pappa jag vill inte. Om jag gör någon illa så mår jag så dåligt. Jag klarar inte av att någon är ledsen pågrund av mig. Det gör mig galen, sliter i mitt hjärta. Jag får ingen ro förrän allt blivit bra igen. Förrän jag blivit förlåten.
Mamma tar tag i min hand och stryker ovansidan med sin tumme mjukt. Kan inte hålla tillbaka tårarna.
- Varför får man inte vara känslig?
- Men lilla du. Det är inget fel i att vara känslig.
- Men det är ju dom som säger dumma saker som får det bra. De som gör en illa. Den som dom gör illa är den som blir ledsen och som alla säger åt att den inte ska vara så känslig, det är ju alltid den som tar åt sig som gjort fel.
- Nej, nej! Det är dom som gör fel, att inte tänka på att andra kan ta åt sig och bli ledsen är okänsligt och dumt, inte att vara känslig.
Säger inget, funderar. Kan det vara så att det är de och inte jag som beter sig fel? Men om bara jag är så känslig att jag tar åt mig så mycket så måste det ju vara knäppt i alla fall. Att inte vara som alla andra är ju fel. Vuxna brukar ju ibland titta så där nedlåtande på andra och säga. Han är inte som alla andra, och så fnyser de. Mamma torkar mina tårar med baksidan av sin hand.
- Men har du inte sett den där tjejen du är kär i på sistone.
Sväljer, fler tårar kommer.
- Jo, idag. Hon stod inne i godiskiosken då jag gick förbi långt bort.
Pappa ler sådär dumt som han brukar då vi pratar om kärlek, mamma lägger handens insida på vänstra kinden och handkramar den. Jag suckar.
- Jag gick lite snabbare för att komma bort, men jag kunde inte låta bli att titta tillbaka en gång till, o då kom hon uthoppande ur kiosken. Så där snett och viftande med sina armar ovanför sitt huvud, och jag tyckte att hon såg på mig.
- Hon ville att du skulle komma?
- Jag trodde nästan det i ett ögonblick, hela min kropp ryckte till och mitt hjärta stannade av rädsla. Men hon såg så glad ut så jag tolkade det som hon att vinkade sådär för att hon ville visa att hon sett att jag såg på henne, för det får jag ju inte göra. Jag blev jätterädd och gick iväg fort. Tittade mig runt varje hörn så att hon inte skulle komma springande efter mig för att skälla på mig.
- Men tror du inte att hon vinkade åt dig att stanna så att hon kunde prata med dig.
Skakar på huvudet.
- Jag blev tvingad att gå förbi igen på skakande ben för att ta mig hem. Såg emot henne på avstånd, och då såg jag att hon stod och pratade med några. Så varför hon hoppat ut ur kiosken på det sättet var för att hon såg dem. Hon blev glad för att hon såg dom och ville stanna upp dom för att prata.
Pappa sätter sig ner också.
- Jag tror att hon såg dig och blev glad för det, men då du bara försvann så pratade hon med dom istället.
- Ä lägg av, det säger du bara för att trösta. Jag skulle bli så glad om jag fick uppleva att hon kom emot mig så, såg så glad ut över att se mig, precis som hon brukade göra förut i tiden.
Gör allt jag kan för att hålla tillbaka en gråtattack till som trycker på likt en vulkan i mitt inre.
- Men det kommer aldrig att ske mer. Att jag inbillade mig att hon skulle le så emot mig, även om det bara var för att retas, eller för att hon blev arg på mig, ens för en sekund var bara en dum släng av sjukt hopp som besatte mig. Inbillade dumma mig att jag kunde betyda någonting.
- Men sluta nu! Klart att hon kommer att bli glad över att se dig någon gång framöver. Prata med några vänner så kanske de kan hjälpa till, ser till att ni träffas tillsammans med andra, och då kanske allt löser sig.
- Är du galen, de gillar inte att jag är kär. Det får inte komma fram vad jag känner mer för då retar de mig bara. Hoppar på mig för den jag är och säger att det finns så många andra. De tycker att det är fel att jag är kär fast de själva dejtar huller om buller, får chansen, pussas o så. Och fast jag säger till dem att jag blir glad då det blir bra för dem, att jag hoppas på att det blir som de drömmer om så önskar dom inte att det blir som jag vill för mig.
Mamma tittar på pappa. Han kliar sig på hakan.
- Gossen min. Det kommer att lösa sig.
Ger upp, suckar, vänder mig om och tittar emot tavlan av monstret från svarta lagunen som jag satt upp på väggen över den där mörka fläcken på tapeten. Jag har snickrat ramen på slöjden. Gatlampan slocknar.
- Visst, sov gott mamma och pappa!
Mamma stryker på min sida ovanpå täcket sedan ställer de sig upp och går ut genom den tjocka vitflagnande gamla dörren.
- Sov gott gubben!
Jag tittar in i monstrets svarta ögon. Tänker på att även han blev kär i filmen. Att de dödade honom bland annat för att rädda hon han var kär ifrån honom. Skakar på huvudet. Varför säger alltid vuxna att det kommer att bli bra, att lycka och olycka jämnar ut sig i längden. Det är bara struntprat, rättvisa finns inte, inget jämnar ut sig, det är bara i dåliga filmer som de goda vinner tillslut. Det som sker händer oavsett om det jämnar ut sig eller ej. Naturen bryr sig inte om sådant. Mina ögonlock klibbar av tårarna. Har redan förstått att John blunds pulver inte finns. Tittar ut genom fönstret för att se om någon önskestjärna faller där ute, så att jag kan be till Gud att alla som finns får det bra. Men det är inga stjärnor alls på himlen inatt, inget alls. Drar upp mina händer emot min haka, låter fingrarna korsa varandra, lägger fingrarna från båda händerna ovanpå baksidan av den andra handens handrygg och knäpper ihop.
- Förlåt Gud för att jag inte kan låta bli att känna så mycket.
 |
| Lugn lilla vän, allt kommer att bli bra, så bra! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar