Avstånd

Denna vecka så har vi intensivplugg vecka i Wittgenstins Tractatus, vi lär oss av en svensk som har proffessor i Holland. Plus att det är Essä seminarier i Svenskan. Då det är så här mycket plugg så blir jag som inne i en bubbla.

Men igår sprack den.

Jag skrev en text som gjorde så ont på bussen till Umeå. Som jag nog kommer att använda i uppföljaren till "Släpp mig fri" (som förmodligen inte blir nästa bok).

Det är lite det samma med, filosofi, författeri o.s.v. Att det är ganska skönt att det går att hålla ett visst avstånd till det jag gör. Speciellt i "ont" texter så är det en överlevnadsfråga. Men det kan också vara så som i filosofin, att det är en aha-känsla att inse att man förstår en filosof, fast man ser klara brister i filosofens resonemang.

Det är lite så med skrivande också. Att avståndet, nedskrivandet av något som hänt kan skapa aha-känslor, även om jag inte längre vill påstå att skrivande läker sår till den grad att de läker, och glöms. Det är bra för förståelse, och för att kunna förlåta. Men glöm glöm.

Nästa inlägg:

Vad är värst för en person, fysiskt Våld och övergrepp eller muntlig pennalism och svek?

Fundera

Har du någon gång haft en vän som vänt dig ryggen för att passa in i gänget? Som offrar dig för egen vinning? Har folk dömt ut dig för påstådd "dålig annorlundahet" eller på grund av någons lögn?

Har du blivit utsatt för våld och blivit utnyttjad?

Vad är skillnaden känslomässigt, jämför de sår som uppstod och vad har det gjort med dig sen.

Vad fokuserar samhället på? Vad gör folk arg? Och vad skits det i? Varför?

Finns Tidsresenärer?

Ibland träffar jag människor som liknar någon jag känner så till den milda grad att jag blir förbryllad. Fast det är helt tydligt att det inte är de, eftersom de inte alls är i samma ålder eller något annat väldigt särskiljande.
Kan det vara så att en del kan resa i tiden?
Men å andra sidan varför skulle då just jag råka stöta på dem, eller ännu mer ologiskt, varför skulle dessa tidsresenärer vilja söka upp mig?

Inatt drömde jag något som jag knappt minns nu. Men då jag låg vaken ett tag mitt i natten så kom jag också på en dikt som kändes så bra. Som jag naturligtvis också glömt. Minnet av vad som händer på nätter verkar varken vara bra i vaket eller sovande tillstånd. Synd.

Skrev iaf några dikter på bussen, på vägg hem i fredags.

Inga rader kan förstå, tolka eller fråga
vilket ord jag egentligen använder.
De bara skapas av mig, för att jag vill,
utan att kritisera mig, eller ropa hurra.

Livet är en chans

Varje chans är något som skrämmer
för att det som hela tiden förändras
kan komma att ändras, invecklas.
Fast vi hela tiden önskar oss chanser.


Om jag var en raket

Skulle jag vilja bli skickad ut i rymden?
Explodera i en bländande vacker kaskad
som alla minns. Eller fortsätta min färd
tills jag slocknar bland nattvalvets stjärnor.

Det är klart att det skulle göra skillnad
om det var just du som tände på mig
med förhoppning om ett lyckligt ögonblick,
en stund av förgapande över min förmåga.


Varje liknar, förbryllar.
Är du överallt? Eller är
det jag som bara tänker
...

Jag ser

att hon sitter och tittar på annonser om hundar
och vet att den drömmen finns hos henne.

Jag ser
att hon sitter och tittar på annonser om fritidshus
och vet att den drömmen finns hos henne.

Jag ser
att hon sitter och tittar på annonser om lägenheter
och vet att den drömmen finns hos henne.



Att du visar resultatet säger mer än orden
och din blick, avslöjar din längtan.
Att du visar nyanserna säger mer än sanningen
och din blick, är min längtan.

Jag har just städat, rensat och slängt sådant jag hade glömt. Kastat ord som jag då kände till. Meningar som jag då insåg. Texter som jag då förstod.

Men en bild fick mig att stanna upp. Omkullkasta planerna. Och åt upp de jag bestämt mig för. Nyss var jag övertygad om att jag inte var poet, inte filosof och att jag inte ville lära mig mer bara ha ordning, lugn och ville slippa stå i elden.

Men det spelar ju egentligen ingen roll jag brinner ändå, så jag tillåter mig att filosofera i poetisk form för att lära mig mer.

Varför jag bloggar 2

Att jag inte gör min blogg till en dagbok kanske beror på att jag inte ser något speciellt i det jag gör just nu.

Att min blogg inte är en intresseblogg kanske har att göra med att jag faktiskt inte brinner för något speciellt just nu.

Kankse så har de jag brunnit för de senaste åren eldat upp så mycket att mitt ved förråd är slut, att jag varit tvingad att bryta upp plankorna i mitt golv för att underhålla den eld som inte velat slokna.



Men att jag inte brinner nu måste jag ju se som en möjlighet, en fantastisk möjlighet.



Visst det kanske låter tomt, att mina dagar bara går utan att jag tycker att de är värda att skriva om, att det är som om det jag sysslar med i dag känns meningslöst. Det är inte riktigt så heller. Jag brinner bara inte på det där galna sättet som jag brukar göra.



Nu på morgon så berättade jag detta för Åsa. Och att jag faktisk borde se det som en möjlighet, att mitt glas är tomt, för det medför ju att det kan kommas att fyllas på med något nytt. Hon var inte lika positiv då hon inte tyckte att jag skulle sitta här på Östra Nygatan 83 och vänta på något nytt att brinna för. Då sa jag,

- Men allt jag tidigare börjat brinna för har kommit in i mitt liv utan att jag planerat det. Jag kan ju inte i förväg veta vad jag skall börja brinna för.

Då sa Åsa att det kanske är det som är felet. Att det är för att jag inte själv styrt mina steg ditt jag vill innan jag börjat brinna. Att det är därför jag inte hittat något som jag fortsatt att brinna för resten av mitt liv.

Visst hon har nog rätt. Men ingen av mina intressen jag haft har känts fel just då, jag har verkligen haft kul. De flesta fanns lite grann innan och finns kvar mer eller mindre ännu.

Samtidigt är dock det Åsa sa en paradox. Hur skall jag veta var jag skall gå om jag inte vet var jag vill hamna?

Ska jag prova olika vägar eller skall jag stanna upp och lyssna på mitt inre för vägledning?

Ska jag samla ihop mycket ved innan jag tuttar på nästa gånga så att det blir en bauta brasa, eller ska jag stoppa in en vedklabb åt gången för att underhålla den nya elden, och bara sitta och ha mysigt?

Men problemet är att jag inte har en öppen spis eller eget ställe att råelda på.



Nu vill jag berätta om alla mina tidigare intressens brasor, hur jag upptäckte dem, och hur glöden fallnat, men det skulle bli en lång och mycket het historia som i sig skulle kunna tutta på mina glödande skrivfingar så rejält att jag bränner mig. Och jag vill nog inte bränna mig nu. Är bränd av sådana erfarenheter.

Skrivet i slutet av 80-talet

Det mörka barrträdet har nått en ansenlig ålder och kan kallas för en jätte även bland de högväxta träd som växer i de här trakterna. Ändock ser hon liten ut i jämförelse med Lakaplatåns lodräta bergsvägg som under morgontimmarna skuggar dess grenar. Trädet har börjat förbereda sig för den annalkande vintern på det sätt som barrträd gör. Morgondimman har inte lättat och rök slingrar sig upp efter trädets stammar. Trädet reagerar med instinktiv rädsla. Träd kan det. Eld är de enda som hon är riktigt rädd för. Detta trots att hon under sitt tusenåriga liv aldrig för haft eldrök runt sin stam tidigare.
Under hennes nedersta grenar har en brasas lågor börjat ta form. I en liten gryta puttrar en hargryta. Soppan är tillredd på en nästan helt uppäten hare, några gamla rötter och några barr från det gamla trädet är smaksättare. Runt brasan sitter en liten men brokig familj, närmast brasan sitter en tioårig pojke inlindad i en filt, bredvid honom sitter en svarthårig flicka i sexårsåldern. En man klappar henne på huvudet, på hans kind rinner en avlång tår.

Ljudet av hovar ekar emot platåvägen. En häst gnägga. Mannen reser sig snabbt och drar sitt enhandssvärd. Fram ur platåväggens skugga kommer en stor kraftfull frustande häst. En kolsvart häst. En ryttare med ett stort tvåhandsvärd i sina händer kommer fram ur platåväggens mörkaste skugga. I skenet av brasans lågor glimmar hans gulgråa skägg. Med ena handen släpper han tvåhandsvärdet och kliar sig på kinden. Han är klädd i en elegant men sliten svartgrå dräkt.
- Jaha de blir soppa.

Varför skriver jag blogg egentligen...

Jag läser en del bloggar ibland. Och de flesta bloggar berättar lite vad som händer i de som skriver bloggarnas liv. De har med bilder i bloggen från det som de är med om. Det verkar vara ungefär så en blogg skall vara.
Andra bloggar verkar vara mer fokuserade på de intressen som personen som skriver bloggarna har. En eller flera. Men nästan reportage liknande inlägg. Båda formerna är intressanta. Om man är intresserad av personens liv, eller av dess intressen.
En del bloggar har jag slutat att läsa. Speciellt en som jag insåg inhehöll mer lögner om sig själv och sitt liv än vad som för mig kändes rätt. Vet eftersom jag har sett helt andra saker som personen gjorde, och som den personen sa till mig att den tyckte. Som om personen skrev för att övertyga de som läser bloggen om en helt annan sanning. Personen skrev i sin nät dagbok helt andra saker. Personen lade ner dagboken då den insåg att folk räknat ut vem personen var där. Har inte läst den personens blogg på mycket länge. Men hoppas allt allt är bra, och att allt vänt.

Men jag få?
Min blogg.
Jag vet egentligen inte varför jag började skriva. Det har blivit någon form av, "låt-tangenterna föra-resonemanget-ditt-det-hamnar" blogg.
Det är inte filosofi. Även om jag luftar filosofiska ämnen här. Det är definitivt varken en dagbok, eller en intressses blogg.
Faktum är att jag egentligen inte har någon koll på vad jag skriver.
Ibland, då jag läser mina gamla inlägg så känns det som om jag är lite predikande. Hoppas att alla som någon gång läser bloggen, vet, eller inser att jag har problem med VET, fast jag skriver att "det är si eller så". Jag inser att varken jag eller någon annan har patent på sanningen.
Så ta mina såkallade predikningar med en nypa salt.
Jag skriver bara, men med den kryddan att faktiskt någon kan läsa det jag skriver. Och jag är så glad att just DU läser, kram.

Ja kanske är det så...

Att historia kan bli vad som helst i efterhand.
Just nu börjar idol och de har MJ som tema. MJ är Michael Jacksson. Gud så onödigt att jag skrev MJ eftersom kände tvingad att förklara vad MJ betydde.
Läste en blogg då han dog. Som intygade om hur mycket MJ betytt för personen. Om inte jag minns fel så hade den personen flera gånger fnyst år just MJ tidigare. Kanske det dock var ett normalt beteende från den personen, att ljuga för att passa in. Jag har flera minnen av hur annorlunda bilden av sanningen blivit då någon vill passa in eller för att få som de vill.
Jag tycker inte att någon som ljuger medvetet eller modifierar sanningen för att de ska bli bra för dem är onda, det kanske är osäkera (därför kram, du är bra, tro mig). Men att ljuga innebär att man drar på sig en svårlöst karma (utan att hänvisa till Buddistiskt karma). Just eftersom om man ljuger så måste man för det första vakta sin tunga så man inte råkar försäga sig, och DÖLJA det som verkligen är sant, hålla sanningen på sådant avstånd att den inte kommer fram.
ETT TIPS till just DIG:
Berätta sanningen, LÄMNA lögnen nu, för sannigen kommer att komma fram. Inte på det sätt du anat, utan i nya förklädnader. Ett ordspråk: Om du flyttar så flyttar inte människorna med dig, men demonerna har du själv tagit med dig i resväskan.

Å, vad jag önskar att alla och speciellt DU slipper detta problem. Även om du är skyldig.

KRAM

PS. Snälla, pröva på att vara snällare så skall du får se på under. Även om jag av egen erfarenhet inte upplevt att snällhet lönar sig. Men det får hellre stå på min gravsten. "Han var snäll", än att "han var framgångsrik". Iofs, så får det faktiskt, i alla fall i mitt fall vara så att sanningen inte kommer fram ifall det gör andra lyckligare. Och då blir jag inte ett offer, utan den som blir mest lycklig.