Det mörka barrträdet har nått en ansenlig ålder och kan kallas för en jätte även bland de högväxta träd som växer i de här trakterna. Ändock ser hon liten ut i jämförelse med Lakaplatåns lodräta bergsvägg som under morgontimmarna skuggar dess grenar. Trädet har börjat förbereda sig för den annalkande vintern på det sätt som barrträd gör. Morgondimman har inte lättat och rök slingrar sig upp efter trädets stammar. Trädet reagerar med instinktiv rädsla. Träd kan det. Eld är de enda som hon är riktigt rädd för. Detta trots att hon under sitt tusenåriga liv aldrig för haft eldrök runt sin stam tidigare.
Under hennes nedersta grenar har en brasas lågor börjat ta form. I en liten gryta puttrar en hargryta. Soppan är tillredd på en nästan helt uppäten hare, några gamla rötter och några barr från det gamla trädet är smaksättare. Runt brasan sitter en liten men brokig familj, närmast brasan sitter en tioårig pojke inlindad i en filt, bredvid honom sitter en svarthårig flicka i sexårsåldern. En man klappar henne på huvudet, på hans kind rinner en avlång tår.
Ljudet av hovar ekar emot platåvägen. En häst gnägga. Mannen reser sig snabbt och drar sitt enhandssvärd. Fram ur platåväggens skugga kommer en stor kraftfull frustande häst. En kolsvart häst. En ryttare med ett stort tvåhandsvärd i sina händer kommer fram ur platåväggens mörkaste skugga. I skenet av brasans lågor glimmar hans gulgråa skägg. Med ena handen släpper han tvåhandsvärdet och kliar sig på kinden. Han är klädd i en elegant men sliten svartgrå dräkt.
- Jaha de blir soppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar