Ibland träffar jag människor som liknar någon jag känner så till den milda grad att jag blir förbryllad. Fast det är helt tydligt att det inte är de, eftersom de inte alls är i samma ålder eller något annat väldigt särskiljande.
Kan det vara så att en del kan resa i tiden?
Men å andra sidan varför skulle då just jag råka stöta på dem, eller ännu mer ologiskt, varför skulle dessa tidsresenärer vilja söka upp mig?
Inatt drömde jag något som jag knappt minns nu. Men då jag låg vaken ett tag mitt i natten så kom jag också på en dikt som kändes så bra. Som jag naturligtvis också glömt. Minnet av vad som händer på nätter verkar varken vara bra i vaket eller sovande tillstånd. Synd.
Skrev iaf några dikter på bussen, på vägg hem i fredags.
Inga rader kan förstå, tolka eller fråga
vilket ord jag egentligen använder.
De bara skapas av mig, för att jag vill,
utan att kritisera mig, eller ropa hurra.
Livet är en chans
Varje chans är något som skrämmer
för att det som hela tiden förändras
kan komma att ändras, invecklas.
Fast vi hela tiden önskar oss chanser.
Om jag var en raket
Skulle jag vilja bli skickad ut i rymden?
Explodera i en bländande vacker kaskad
som alla minns. Eller fortsätta min färd
tills jag slocknar bland nattvalvets stjärnor.
Det är klart att det skulle göra skillnad
om det var just du som tände på mig
med förhoppning om ett lyckligt ögonblick,
en stund av förgapande över min förmåga.
Varje liknar, förbryllar.
Är du överallt? Eller är
det jag som bara tänker
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar