En slutsats är det ställe där du inte orkar tänka längre.
Detta är ett intressant ordspråk som först lär vara sagt av någon okänd. Frågan jag funderar vidare på utifrån detta ordspråk är om vi verkligen lever som vi lär i detta samhälle. Att tänka efter, att med oss själva resonera brukar vara ett sätt att lära oss, och framför allt ett sätt att lära oss att förstå. Vi försöker lära våra barn att tänka i såväl vår uppfostran som i skolan. Ändock så vill och ställer kravet på att våra barn skall acceptera att det är si eller så. De ska dra en slutsats och stanna där. Förhindrar inte det tänkandet? Då jag gick i gymnasiet 79/80 så var åtminstone ännu på min skola en del av vänsterrevolutionen en stor del av vårt dagliga sätt att se på saker och ting. Ändock så lärde skolan ut att det var si eller så. Skrev vi inte att det var som de lärde ut så fick vi fel på proven. Alla prov var också sådana. Att de krävde ett svar. Ett korrekt svar. Ett resonerande runt en fråga, ett ifrågasättande om det var si eller så var inte på tal, inte ens under denna period som i vänster revlotionens anda trodde på alla människor möjlighet att lära sig och att bli något.
Jag kallades Einstein i min klass. Jag var inte dummare än att jag förstod att det inte berodde på att jag var intelligentare än de andra. Utan jag var övertygad om att det sades med ironi för att jag inte var så smart. För ett tag sen sa en av mina gamla klasskompisar från Social linje till mig att varför de kallade mig för Einstein var för att jag under framföralt samhällslektionerna ifrågasatte det som lärdes ut. Ställde funderande frågor om varför det var si eller så. Vilket jag inte skulle göra, för vad jag skulle lära var att lära mig som det var. Jag kunde också ställa frågor om att det kanske inte var så. Eller fundera över anledningarna till varför någon eller några agerade som de gjorde. Vad jag minns från speciellt från det sista vara att jag ville hitta logiska anledningar till, till synes ologiska handlingar eller åsikter. Detta hade naturligtvis grund i mitt synsätt på människor. Att jag någonstans alltid sett alla människor som goda och att det därför bör finnas en någorlunda bra och förstålig ursäkt eller förklaring till att de gjorde något som vi allmänt anser vara tokigt. Detta är något jag har kvar inom mig även nu. Att då någon säger att t.ex. regeringen eller någon annan beslutat sig för något så försöker jag finna den logiska förklaringen till varför de gör så. Och detta även om jag inte alls håller med om agerandet. Jag hör inte till de som svär över allt som är fel. Jag försöker hitta orsaker till varför de som görs fel görs fel. Är jag knäpp. Ja kanske. Mitt liv skulle nog vara enklare om jag drog slutsatser oftare. Var nöjd med det och gick vidare. Men jag är inte sådan, förmodligen av någon orsak som inte någon riktigt kan förstå. Men samtidigt är det skönt för någonstans så är det funderandet, och jakten att gå vidare i resonemanget något som ger mig hopp om att det kan bli bättre.
Vi behöver regler när det är så att det borde finnas undantag emot regeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar