Mässrapport 2

Ja nu har man snart sett alla kändisar som man trodde att man skulle ha fått se. Mina ögon är suddiga. Ja nu har man pratat sig varm för sin bok till snart alla möjliga, min röst är hes. Ja nu har jag gått omkring så mycket att ingen stegräknare skulle räcka till, mina höftkulor äro nötta.

Detta är på ett sätt det mest märkvärdiga jag varit med om i mitt liv, samtidigt är det på ett sätt en besvikelse. Så är det egentligen med allt jag sysslat med i mitt liv. Då jag höll på med politk och träfffade statchefer från olika länder blev politiker inte så märkvärdiga. Trav, travksuskar. Fiske, fiskelegender. journalist, toppreportrar. Flilosof, klokaste filosoferna. Å nu då författare. På något sätt så krymper beundran för sådana som gör de jag lyckats åstakomma. Fel? Jo, kanske. Men det har väl med sin egen självbild att göra, eller? Jag kan väl inte ha gjort nått bra? Eller hur mina gamla så kallade kamrater?
Ja DU är ju förstås alltid bäst och mest beundrad av mig då förstås, det kommer aldrig att förändras.

Bredvid vår monter står en monter som säljer en bok om kontakter med KGB på ena sidan och på andra sidan gör de reklam för ett buddistmagasin. Varför jag nu berättar de. det vet jag inte. Men så är det iaf.

Å jag har spilt mat på min vita skjorta. Och försökt torka den med en svart servett, jättesvartsmart.

Ses