I tisdags så gick jag o lyssnade på en föreläsning av Superentrepenaden Jörgen Stenberg. Första gången jag lyssnade på honom gick jag i gymnasiet, och då var det om havsfiske i Norge han pratade om.
Hans glöd, hans entusiasm som han hade då, och ännu har kvar tände då en vilja i Lille Lars Granlöf att fara till Norge och fiska. Jag pratade med Jörgen efteråt. Fixade ett gäng som ville fara och han anordande själva resan. Den fiskeresan till Norge var för Jörgen en test på om han kunde starta ett fiskeresebolag till Norge. Så gjorde han och, sedan dess har han startat företag då han sett en möjlighet. Han berättade på föreläsningen att det är utmaningen i sig som triggade honom. Inte pengarna.
Men redan då han ordnade denna resa till Norge, och de kommande han ordnade som jag skrapade ihop folk till så tog han betalt för sina tjänster. Det är ju vad en som startar företag, och som vill leva på det gör, och bör göra. Jag däremot ordnade flera resor och arrangemang om hittan och dittan, men tog aldrig betalt. Jag betalade till och med för att åka med. Var jag inte smart nog? Inte affärsman? Tanken slog mig i alla fall aldrig.
Jörgen och hans vackra fru Angela som han var nyförlovad med då vi åkte första gången hör till de trevligaste och öppnaste människorna jag träffat i mitt liv. Det känns så bra att de fick lyckas, att de vågade fast halva norrlands inland kallade de för dårar för att de vågade. Vågade de som inte de andra tordes. För mig var det aldrig att jag inte vågade. men av någon anledning så fanns aldrig tanken på att mina tjänster var något värt att ta betalt för.
O det har återkommit i så mycket annat. Jag har hjälpt men aldrig krävt något tillbaka. Har bara varit glad av att få hjälpa. Varit så glad över att jag därför gjorde dem en väntjänst. Och att vi därför var vänner. Kan det finnas större lycka? Nu har jag dock blivit rejält bränd då jag ibland inte ens fått den belöningen. Då hjälpen jag givit givit resultat, så vips så är den glömd, och i visa fall inte ens erkänd gentemot andra. Ja i ett fall gjordes till och med allt för att dölja vad jag gjort. Men jag är en då glad att jag hjälpte, det är något jag alltid kommer att vara stolt över. För jag vet ju vad de jag gjort betydde. Jag hoppas av hela mitt hjärta att personerna inte har dåligt samvete, att de hittat någon ursäkt som rättfärdigar för dem vad de gjort. Att de går bra för dem.
Men nu vill jag också få betalt, få något för de jag gör. Vänskap, lycka och kärlek är de jag helst vill ha, men även mer inkomst.
Kanske skulle jag prata med Jörgen och fråga om han har något jobb åt en filosof, en författare som är duktig på att fixa grejor, som det inte sitter fast hos. Och som mår bra av att hjälpa till.
Kanske har han något jobb i Gobiöknen i Kina åt mig, i Nambia eller någon annanstans. Långt, långt borta...
Haka på vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar