Jag bör försöka med att utveckla mig från där jag är. För varje gång jag förstår, cch förstår nästa steg på förståelsetrappan så lyfter det även mitt inre.
Att stå nedanför trappan och inse att jag måste hoppa flera steg på en gång. Fler trappsteg än vad jag ens i de mest fåfänga drömmar kan hoppas på att klarar gör att jag bara vill sova. Vakna efter smärtan av fallet gått över. Och ifall det inte går över sova mer, sova mer.
Men ibland är jag även rädd för att ta det allra närmaste och till synes enkla steget. Fast det ser ut som om jag enkelt borde kunna kliva upp är så rädd för att jag inte kan lita på min förmåga att bedöma situationen, att jag nervöst trampar för hårt, att brädorna brakar och jag rasar dit ner jag inte står ut att befinna mig, Platsen inte ens smärta existerar, bara absolut tomhet.
Tyvärr är verkligheten ibland så till synes elakt funtad att ifall jag bara står kvar så ruttnar plankorna på steget jag står, med samma ödesdigra resultat.
Då jag bara står där vill jag köpa en lott, få ha lite tur för en gång skulle, vinna en resa till en plats jag vill befinna mig på
Jag vill ge alla min lyckoönskan om att få vinna, att få ha tur, att få se sin längtan förverkligad.
Själv ska jag fortsätta att leta efter en ny trappa att börja klättra upp efter igen. En trappa med åtminstone ett stabilt trappsteg att stå på. Om så längst nere, längst ifrån, men på ett stabilt trappsteg som jag åtminstone kan drömma om att det är det första steget i en processats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar