20 decemberljuset

Här är en teori om vad svaret på universums gåta kan vara

Svaret är:
Den oändliga eviga kärleken.

När man räknar ut arean på ett rum så tar man
Höjden *bredden *längden.
Då det gäller universum så är det mkt enligt den senaste vetenskapen o tänkandet som tyder på att universum är oändligt. Så Om man ska räkna ut universum som ett rum blir det
Höjden (upphöjt i oändlighet) * bredden(upphöjt i oändlighet) *längden(upphöjt i oändlighet).
Vilket blir oändlighet åt alla håll.
Det oändliga rummet

Lägger man till en till dimension, de så kallade tidsrummet så blir det alltså
Höjden *bredden *längden * tiden
Det mesta som nu kommer fram inom vetenskapen tyder numera på att tiden är evig. Räknar man bara tiden så är den alltså
Tiden (upphöjt i oändlighet)
Den eviga tiden.

Och lägger man då till tiden i ekvationen
Höjden (upphöjt i oändlighet) * bredden(upphöjt i oändlighet) *längden(upphöjt i oändlighet)*tiden (upphöjt i oändlighet)
Blir svaret.
Oändlig evighet.

Många hävdar dock att något saknas i denna ekvation, att det behövs en femte dimension för att få fram svaret. Och jag hävdar att för att finna det svaret så kan vi inte låsa fast oss i matematiken utan ta hjälp av grammatiken. Minns ni adverbialen? Det fanns tre former.

Det första var rumsadverbial som beskriver var det som sker i en text sker. Och då det gäller universums gåta så sker det ju i detta fall
Det oändliga rummet

Det andra adverbialet var tidsadverbialet som berättade när något sker. Och det blir ju i universums fall
Den eviga tiden

Det tredje adverbialet är sättsadverbialet som berättar hur något är. Ex "snabb om en bil". eller "Han kramar den vackra flickan". I universums fall så är det svårare att sätta fingret på vilket sätt universum är. Det mest beroende på att om man beskriver sättet som något gör det som sker i en text på så är det subjektivt, inte objektivt som i all matematik. Så därför måste vi vara subjektiva för att gå vidare.

Titta på universum, i det ryms det planeter, stjärnor, galaxer, bing bangar o en massa annat som vi förmodligen ännu inte ens har någon aning om. Och dessutom innehåller universum liv, liv som universum skapat livsförhållande åt. O det kanske i oändliga antal former i oändligheten och liv som kommer att finnas i olika former i evigheten.
Är inte det kärleksfullt så säg.
O även om det nu är så att det bara finns liv på våran planet, så tycker jag att det är tillräckligt kärleksfullt av universum att den skapat förhållanden som vi kan leva i för att jag skall kalla universum för kärleksfullt. I detta universum på denna planet finna alla jag träffat på, mina vänner, du och jag och vi har dessutom fått den gåvan av universum att vi har fått träffa varandra, tyckt om varandra. Att vi fått en sådan gåva av universum tycker jag är hur kärleksfullt som helst av universum.

Så därför så bör, anser jag det sättsadverbial man bör använda om universum vara kärleksfull. O då blir ju ekvationen som beskriver universum
Höjden *bredden *längden * tiden* kärleken
Höjden (upphöjt i oändlighet) * bredden(upphöjt i oändlighet) *längden(upphöjt i oändlighet)*tiden (upphöjt i oändlighet)*kärleken
Så mitt subjektiva svar på vad universums gåta blir är därför:
Den oändliga eviga kärleken.

Problemet med detta svar är att om de som hävdar att tid o matematik egentligen inte finns har rätt. Ja då faller se objektiva delarna av denna räkning o endast den subjektiva delen blir kvar.
Kärleken

Men för mig finns det ett bevis till, om än från den mest subjektiva plats som finns.
Mitt hjärta.
För den kärlek som finns i mitt hjärta är oändlig och evig.

Visst jag är en liten och förmodligen rätt betydelselös del av oändligheten i evigheten men jag är ändå en del av universum. En del av den oändliga eviga kärleken