2decemberljuset

2 december har i många år varit kanske årets mest speciella dag för mig.


Den 2 december 1980 så var jag så nervös, det därför att just den tisdagen så skulle jag på Våga Stuffa och ville få mod nog till att bjuda upp mitt nuvarande ex Åsa. Att jag tillslut vågade medförde ett över 30 år långt o bra förhållande. Jag är ju 50år nu så att vad som hände den 2 december 1980 påverkade den större delen av det liv som jag hittills levat. O oavsett vad som sker i mitt liv framöver så är det ju inte svårt att förstå att de åren kommer att vara ett långt kapitel i boken om mitt liv. Vi har ju dessutom två helt underbara barn tillsammans, Elin och Andre och har dessutom en bra vänskaplig kontakt.

Ja, det är inte alltid lätt att veta i förväg vad de som händer orsakar. Som jag minns det så var jag mest rädd för att ifall jag skulle ha vågat bjuda upp henne så skulle det ha medfört ett förnedrande nej, o kanske t.o.m. att folk skulle skratta åt mig. Jag var så rädd för sådant då. Att jag var så rädd, och i princip alltid nog kommer att vara sådan har nog till en del sin grund i allt retande om tjejer som jag upplevde i skolan. Denna kväll den 2 december så resulterade det i att jag först inte vågade, väntade, ja det orsakade att jag mest tittade på avstånd (jo, på det sättet är jag nog en stalker, våga titta, de törs jag ,men… (om de nu är att vara stalker om man gör det så är jag det (idealet idag är att man inte ens erkännare för folk i förväg att man är kär i någon, eller helst att man inte pratar om det alls, förrän vips så bara är man ihop, att erkänna att man har känslor, speciellt till någon man inte är ihop med o därmed riskerar att bli nobbad av ifall man skulle våga pröva är så fel i så mångas ögon, man anses vara ett pucko))).

Men de den 2 december 1980 så var det ett par vänner som visste vad som mitt hjärta då ville och som i princip gav mig order att göra slag i saken. Den dansen, pausen efter o de få ord jag fick fram resulterade i mysiga kramar mellan de två väldigt unga människorna som senare stod utanför danslokalen på folkets park i Skellefteå, 18 o 15år o hade just blivit ihop.

Förmodligen så hade det inte blivit så att jag och mitt ex blivit ihop om de inte pushat mig, säker kan jag dock inte vara för vem kan i förväg, eller ens i efterhand med säkerhet veta vad alternativa händelseutvecklingar medfört. Men den troliga bilden hade nog blivit att jag varit arg på mig själv för att jag inte vågat, att jag då jag fått chansen tittat blygt på henne från avstånd, och skulle jag hamnat i en situation då jag och hon var på samma plats så skulle jag nog ha varit så nervös att jag bara pladdrat på. Vad de skulle ha lett till har jag ingen aning om och kan aldrig annat än spekulera i eftersom det är tidslinjer som aldrig kom att existera.

För mer än tre år sedan spelade jag in dikter åt lokalteven i Skellefteå. Jag satt vid en lägerbrasa och läste en juldikt för varje dag i december det året, 2010. Och just det året hade jag och Åsa varit ihop i 30år den 2 december och jag berättade därför om det i TV just den 2 december och läste en dikt till henne. De sänder dessa dikter varje år på lokalteven, tydligen 13.15 idag. Men de två senaste åren har just denna dag känts lite konstig pågrund av att vi inte är ihop längre, och är det någon som råkar se dem så kan de ju bli lite förvirrade.
Men de bjuder jag på.

     Allt som man i livet belyser kan återge sken långt framöver
     på saker man inte tänkt belysa,
     eller berättar om sagor som inte längre finns,
     visar ljusstakar som för länge sen brunnit ner
     önskningar som likt skuggor inte ens får brinna i ljus som återger hoppets sken
     blänker i tårar som aldrig vill torka
     vaknar i länder som man inte ens visste om att de existerade.

Glad advent på er.