Det vita blogginlägget.

En av mina vänner skrev i en facebook kommentar att jag skulle resa mig som Lars den vite, att Lill-Lasse den grå snart är ett minne blott. Det var en grymt rolig och snäll kommentar som gjorde mig mycket glad, tack.
Har funderat en del på det.
Min hårfärg är på väg emot vit. Min syster tyckte förresten att mitt hår är så vackert nu. Vitt med mörk botten. Kan inte påminna mig att min syster tidigare sagt att hon tyckt att något med mig var snyggt. Kanske har hon det, men jag minns det inte. Snällt var det iaf, tack.

Då Gandalf rasade ner i Morias avgrund tillsammans med Balrogen trodde han att han offrade sitt liv för de goda.
Även jag har rivit en bro jag stod på i enkom fast jag visste att jag själv skulle falla. Skillnaden mellan mig och Gandalf är att jag skapade en illusion av att något annat skede. Rasade jag ner i avgrunden? Jo, åtminstone känns det så, och det är hur det känns som är det verkliga.
I filmen är det Balrogen som sliter Gandalf upp ur avgrunden, upp på ett högt iskallt berg . Där lyckas Gandalf döda Balrogen och förvandlas sedan till den vite.
Jag vill inte döda Balrogen, jag vill få den att förstå att ingen lycka finns i en värld som är skapad av en eldsprutande kluven tunga. Ingen örn kommer att flyga mig från det iskalla berget, min skyddsängel har inte tid, den har jag lånat ut till Balrogen. Skall Lill-Lasse återkomma till världen som den vite så är det tillsammans med Balrogen som då förvandlats till den ängel den egentligen är.