Oj

Ännu en till blogg som inte blir vad jag planerade att skriva.
Denna gång har jag dock inte lovat att behandla något specifikt i den.
Den här gången så bara låter jag mina fingrar och tankar vandra, skapa ord allt eftersom jag skriver.
Oj, så omtumlande. Så mycket. Och så ska jag ta åt mig. Märkvärdigt så tar man ofta åt sig då något negativt sägs, letar inte efter ursäkter, eller rimliga förklaringar. Till och med då det som sägs eller skrivs är rena lögner, eller till synes rent elakt.
Men då man får beröm. Och då det till och med själv känns som om man lyckas så är alla ursäkter och förklaringar till att det egentligen inte är så, att de luras, eller att jag inbillar mig, de som är dom logiska slutsaterna. Jag vågar inte lita på känslan, är väl rädd att bli besviken och sårad.
Det kändes faktiskt ganska konstigt att inför en sådan stor publik stå och prata om sjg själv. Hur de som hänt påverkar en. Oj, så mycket personligt jag erkände. Och en då så verkade de tycka om det som sades, oj, oj, oj.
En ny erfarenhet var dock att det fanns de i publiken som frågade vad som hänt med de olika personerna i boken och vilka relationer jag har till dem idag. En dels frågor tydde på att de redan läst boken, oj, oj, oj. Och fast de läst den så kom de endå, oj, oj, oj.

Det negativa i kråksången är att det finns personer som jag skulle vilja fick veta detta. Som förmodligen aldrig får veta det. Och än hur bra det går, så har jag svårt att se att jag kan styra mitt liv åt det håll jag verkligen vill. Men jag är inget offer, jag skall försöka ha så kul som möjligt på vägen, oj, oj, oj ;)

En fråga som en av åhörarna igår ställde efter föreläsningen fick mig och inse att jag mer eller mindre medvetet alltid i hela mitt vuxna liv haft hur många kontakter, vänner och möjliga gäng att ingå i, tack vare intressen eller annat gemensamt. Ändock så har jag aldrig tagit det där steget och blivt tillräckligt nära. Att man kunnat säga, Lars han hör till det gänget. Jag har sagt nej till festerna o.s.v.
Varför?
Är jag rädd?
Ja.