Drömde inatt att jag kom på några med att straffa en i deras krets genom att klippa av fingret på honom. Jag blev så arg. Skällde och läxade upp dem. Jag skrek åt en äldre kvinna som var deras ledare att hon skulle hamna i helvetet. Inte som ett svorord utan som ett löfte (som om jag har makt över det). Alltså jag var så bauta-arg, skakade.
Då jag går efter stranden vid en bäck så ringer Classe (en vän), och undrar vad jag sysslar med. Som jag förstår på honom så har han hört en annorlunda version i vilken jag var den enda dumma, och att jag skulle förlora allt därför. Telefonen bröt dock hela tiden så det blev både omöjligt att förklara vad som egentligen hände, eller förstå vad han ville att jag skulle göra för att få det att bli bra (låter som en metafor av hur verkligheten kan vara).
Insikten om att jag var den anklagade och skulle få allt förstört gnagde i mig då jag gick genom snårskogen längs den långa djupa bäcken.
Sedan så jagar kretsen upp mig(ännu en livsmetafor är jag rädd för, bekymmer som man inte löser jagar alltid ifatt en). Jag flyr springande, de kör bil och hinner ifatt mig på höjden ovanför bäcken. Bilen som jagar ifatt mig är körd av kvinnan som sitter i Humanistcaféet på universitetet, och hon inleder också deras anklagelser emot mig. Hur dum jag var som öste ur mig allt dumt jag sa. Inom mig brann en eld. Eftersom jag tyckte att det som de gjort var mer dumt så kändes det så orättvisst att jag blev anklagad, att alla fokuserade på hur jag betet mig var för mig fel, fel, fel, fel.
Men än hur det än var så erkände jag tillslut för mig själv att jag gjort fel som varit sådär arg, och sagt så fula grejor(kändes skönt och som en aha upplevelse).
Jag tog på mig skulden för det jag gjort, bad den äldre kvinnan om ursäkt. Men jag stod fast vid att det var fel att kapa fingret på deras egen vän, att de borde sluta kapa fingrar(alla tips om vad fingrar symboliserar tages tacksamt emot).
Att jag tog på mig skulden för vad jag gjort men ändock påpekade att de gjort fel medförde att det blev fred, de godtog min ursäkt (denna del låter inte som en metafor, utan som en vacker saga). Kvinnan som sitter i Humanistcaféet tar sin bil och åker iväg och lämnar oss där. Precis som om hon var en god fé eller med modernare mått en sådan där tvshowsvärd som fixar alla bråk.
Whow, en dröm som hann ta slut, och som slutade bra.
Ja vad skall jag säga om denna dröm. Visst det är sant. Det är svårt att se vad man själv gör för fel, man blir blind. Det är ännu svårare att erkänna det, och att be om förlåtelse då man själv anser att något annat stort fel begåtts, speciellt om man själv drabbas. Att vara bitter, kräva förlåtelse och att de skall ge en helt rätt funkar inte, glöm det. Det är att göra ovänskapen evig. Att jag upplever att andra behandlat mig illa är ingen bra ursäkt till att bete sig dumt tillbaka. De kanske inte ens menade det, det kanske berodde på misstag eller något som inte ens har med mig att göra.
Jag hör till de som tror att alla människor innerst inre vill väl, måste väl lära mig att se alla händelser utifrån den synvinkeln också.
Att ta på sig skulden för det man faktiskt gjort är att vara ärlig emot en själv, inte att göra allt bra igen, men det är förhoppningsvis en bra början
Jag tar på mig skulden för det jag gjort. Anklagelserna emot mig som jag känner till är i stort sett sanna, förlåt. Men försök sluta göra det som du gör som du vet att du gör illa andra med också. Okey?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar