Mina erfarenheter har fått mig att ana att de som ofta pratar om hur bra det har, oftast gör det för att övertala sig själv. Det är lätt att tycka att någon är skrytig, eller tro att de bara älskar att prata om sig själv. Men ofta så är det mycket osäkerhet på sig själv och om de gjort rätt val som verkar ligga bakom sådant resonemang(vilket ofta tyder på att deras inre vill annat).
Då funderar jag lite över mig själv. Jag som ofta känner mig osäker på alla tecken som säger mig att det är bra, att det går bra och att någon tycker om mig.
Om jag upplever en situation som
"Jo, du bryr dig om mig iaf".
Då vågar jag inte tro på det, utan min hjärna (som både har mycket fantasi, är van att tänka ut saker, och hitta på), blir ofta ganska snabbt övertygad om att hur jag upplever det kan bero på en masssa andra orsaker. Vilket det naturligtvis kan bero på, det bevisar livet hänsynslöst ibland. men istället för att lita på den där slutsatsen, inuitionen om de bra, så, ja...
Jag förvandlar intuitionen till en dåres hopp, någonstans i mitt inre.
Visst kanske det är mer realistiskt än de som nu pratar om hur bra de har hela tiden för att övertyga sig själv. Men inte blir jag lyckligare än "övertalarsigsjälvaren" av realismen.
Men DU jag bryr mig. Det vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar