Varför

är det så mycket enklare när jag gjort fel
varför är tonenen en annan, melodin oformbar och takten inte ens rytmisk.Varför är jag inte jag Shara Brightman eller, ja vad spelar det för roll. Varför kan jag inte se allt som glittrar på vägen? För att jag innerst inne vet att ingen väg leder åt dit håll????
Jag kan inte slå mig på någon musik som gör det spännande eller ger mig som läser det hopp. Jag har inte den tonen inom mig.
Har du som någon gång hört ett "hej då" som verkligen inte vill säga hejdå, men tror att det är rätt att säga HEJDÅ, eller ännu värre, typ, (ja vi har väl aldrig egentligen känt varandra).
För att?? Eller, Därför allt????? Jag vet inte, men allt jag vill är att till och med ett nej som egentligen betyder ja aldrig sägs. O att jag snart, väldigt snart, förstår hur det ska gå ihop, få glittrandet att glänsa.
Vad förstår jag??? En liten present eller att det bara ska göra?
Så tokigt det där blev