Nu är vi nästan klar med filosofseminarierna runt Brooms funderationer om hur man väger eller ska vi säga värderar liv.
Teoretiskt sätt är ett långt liv mer värt än två kortare ( I absurdum, det är bättre att en lever tills den är 80 än två till 40). Ingen förlägning av ett liv kan anses vara mer värt än förlägningen av ett annat liv ifall de ger dem exakt lika mycket mer i livsvärde. Och att skaffa ett barn till då man har flera är att försämra livet för de andra ifall livet värderas utifrån välfärd (vilket känns fel), om livet värderas utifrån lycka är allt mycket mer svårdefinerat.
Komiskt nog så kan man komma fram till att vi nu borde skaffa ett till barn. Nu då våra vuxit upp och ett till barn inte skulle tära på resurserna för de andra två barna. Dessutom så är chansen att två som redan varit föräldrar och gått igenom allt vad barnauppfostran innebär är mer erfarna som förälder och har större chans att klara av eventuella problem. Är man egositisk då ifall man beslutar sig för att inte skaffa ett till barn, och att ge det möjligheten till att få ett bra liv?
Svåra frågor. Och som vanligt har ingen något definitivt svar.
Förra veckan var jag i Småland och praktiserade som lärare . Träffade flera nya fantastiska människor, vilka härliga skrivelever de har på Sörängens folkhögskola.
En stor del av livet är alla möten. Lärde mig dessutom mycket annat, och insikten av att det för mig verkar vara så att, att lära ut är det bästa sättet att lära mig själv, alltså utvecklas, växer sig starkare.
Vackert?
Är medlidande vackrare än medkänsla?
Blir vi lyckligare av att erkänna för oss själva att livet är lidande. Och som konsekvens av det känna medlidande för alla våra medmänniskor.
Eller blir vi lyckligare av att tro att vi kan skapa oss ett liv utan lidande? Och som konsekvens av det känna medkänsla för allas kamp att uppnå detta.
Hur som helst. Du är vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar